9 mars. Om internationella mansdagar och smygkvotering
9 mars, och en av många internationella mansdagar. Jomen, vi kvinnor fick lite presenter igår, trots allt:
Så ska det låta presenterade sina nya lagledare/pianister, och de är - hör och häpna - kvinnor! (Jo, det är 2011 och kvinnor KAN spela instrument. Och de gör det bra.)
Och: misogynins sista (?) utpost, 2 1/2 Men, läggs ner.
...
Sedan vi bestämde oss för att göra Tillställningen till en festival för kulturskapande kvinnor har jag fått en del frågor om kvotering.
- Är det inte orättvist, undrar vissa. Borde det inte vara 50/50?
-Jo kanske, svarar jag, men i den bästa av världar.
Tillställningen är en injektion av c-vitamin i en annars ganska skörbjuggssjuk värld. Omständigheterna kräver drastiska metoder.
När jag för några år sedan gick på en av landets mest välrenommerade skrivarlinjer fick vi elever hjälpa till med antagningsprocessen. Vi var många som då reflekterade över att en övervägande majoritet av ansökningarna kom från kvinnor. Vi fick då veta att en viss kvotering skedde - inte på något strukturerat sätt, men ändå. Annars hade det knappt gått några män i klassen. Och det hade ju varit tråkigt. Könsbalansen är viktig för det intellektuella klimatet, osv. Smygkvotering, kan man kalla det. Unga män som drömmer om att bli poeter - de måste ju också få vara med!
Till saken hör att det på samma folkhögskola fanns en musiklinje där de kvinnliga instrumentalisterna kunde räknas på ena handens fingrar. Ingen kvotering - för man kan ju inte kvotera på bekostnad av kvalitet! Eller hur var det nu? På en annan folkhögskola i samma region fanns det dessutom en "tjejmusiklinje". För att tjejerna fanns och sökte, men inte kunde kvoteras in på den vanliga musiklinjen?
Hade jag då föreslagit att folkhögskolan skulle starta en "killskrivarlinje" - underförstått lite sämre, lite mer uppmuntrande, lite mindre professionell - för de män som sökte men inte platsade på den vanliga skrivarlinjen, oh well, jag tror inte att det hade tagits på allvar.
Man kan dra slutsatser av detta. Slutsatser om hur vi ser på makt och konstnärlig kvalitet. Om rättvisa och orättvisa. Dessa slutsatser får läsaren dra själv, efter eget huvud. Det finns ingen manual för hur vi uppnår jämställdhet, eller ens för vad jämställdhet är.
Så ska det låta presenterade sina nya lagledare/pianister, och de är - hör och häpna - kvinnor! (Jo, det är 2011 och kvinnor KAN spela instrument. Och de gör det bra.)
Och: misogynins sista (?) utpost, 2 1/2 Men, läggs ner.
...
Sedan vi bestämde oss för att göra Tillställningen till en festival för kulturskapande kvinnor har jag fått en del frågor om kvotering.
- Är det inte orättvist, undrar vissa. Borde det inte vara 50/50?
-Jo kanske, svarar jag, men i den bästa av världar.
Tillställningen är en injektion av c-vitamin i en annars ganska skörbjuggssjuk värld. Omständigheterna kräver drastiska metoder.
När jag för några år sedan gick på en av landets mest välrenommerade skrivarlinjer fick vi elever hjälpa till med antagningsprocessen. Vi var många som då reflekterade över att en övervägande majoritet av ansökningarna kom från kvinnor. Vi fick då veta att en viss kvotering skedde - inte på något strukturerat sätt, men ändå. Annars hade det knappt gått några män i klassen. Och det hade ju varit tråkigt. Könsbalansen är viktig för det intellektuella klimatet, osv. Smygkvotering, kan man kalla det. Unga män som drömmer om att bli poeter - de måste ju också få vara med!
Till saken hör att det på samma folkhögskola fanns en musiklinje där de kvinnliga instrumentalisterna kunde räknas på ena handens fingrar. Ingen kvotering - för man kan ju inte kvotera på bekostnad av kvalitet! Eller hur var det nu? På en annan folkhögskola i samma region fanns det dessutom en "tjejmusiklinje". För att tjejerna fanns och sökte, men inte kunde kvoteras in på den vanliga musiklinjen?
Hade jag då föreslagit att folkhögskolan skulle starta en "killskrivarlinje" - underförstått lite sämre, lite mer uppmuntrande, lite mindre professionell - för de män som sökte men inte platsade på den vanliga skrivarlinjen, oh well, jag tror inte att det hade tagits på allvar.
Man kan dra slutsatser av detta. Slutsatser om hur vi ser på makt och konstnärlig kvalitet. Om rättvisa och orättvisa. Dessa slutsatser får läsaren dra själv, efter eget huvud. Det finns ingen manual för hur vi uppnår jämställdhet, eller ens för vad jämställdhet är.
Kommentarer
Trackback
